Skrivet av Erik Johansson

Erik Johansson, Örebro, präst och ordförande i Medvandrarna, menar att alla kristna homosexuella inte alls önskar något äktenskapsliknande ritual för samkönade par. Många kristna homosexuella ser stora problem med en sådan ordning, skriver han här. Man kan lätt få intrycket idag att alla homosexuella önskar att ordningen med könsneutrala äktenskap införs. Från RFSL och andra lobbygrupper drivs frågan hårt. Sanningen är naturligtvis en annan, nämligen att många homosexuella anser att det är problematiskt att införa en sådan ordning, av flera olika orsaker.

På samma sätt utgår man även i kristna sammanhang ofta ifrån att alla kristna homosexuella önskar leva i en sexuell relation med någon av samma kön och dessutom få den relationen bekräftad och välsignad i kyrkan. Alla kristna homosexuella antas känna sig främmande och exkluderade i en kyrka som inte bejakar homosexuella relationer. Denna linje förfäktas inte, som man kunde förvänta hårdast av EKHO, utan snarare av en röststark och inflytelserik tjänstemannagrupp inom kyrkans centrala organ och den akademiska teologin, dessutom ofta påhejad av media.

Men också inom kyrkan är sanningen mer mångfacetterad än vad vi ofta hör talas om. Alla kristna homosexuella önskar inte alls något slag äktenskapsliknande ritual för samkönade par. Många kristna homosexuella ser stora problem med en sådan ordning och inte så få gör detta utifrån en bibelsyn och en Gudsrelation där man är beredd att ta Bibelns ord på allvar och låta den prägla även sexuallivet.

Livsbejakande bibelsyn
En konservativ bibelsyn framställs ofta som förlegad, trångsynt, livsförnekande och rent av farlig. Min erfarenhet är den motsatta, nämligen att det bara är med en sådan bibelsyn som vi har en chans att hitta livet. Här finns självklart ett problem i terminologin, eftersom det inte är självklart enkelt att kortfattat och allmängiltigt definiera vad en konservativ bibelsyn är för något. Inom det som kan kallas en konservativ bibelsyn finns en stor spännvidd och många olika nyanser. Därför är det med vånda jag använder begreppet. Men jag har heller inget bra alternativ att ersätta det med.

Det som framstår som centrala definitioner i sammanhanget är som jag ser det
a) att Bibeln är Guds levande Ord till alla människor i alla tider,
b) att Gud i sin kärlek till oss sände sin Son hit till oss som en människa av kött och blod, som lidit och dött för våra synder, så att den av synd raserade relationen mellan oss och Gud kunde återställas i Jesu uppståndelse och
c) att Jesus är den enda vägen till Gud, utan vilken vi är för evigt förlorade.

När vi vågar ta Bibelns tal om synd och förlåtelse, Jesu försoningsverk på korset, och det nya livet i Jesus på allvar, det är då som livet verkligen får färg och blir värt att leva. Inte så att vi ständigt jagar vad vi kan tänkas ha rätt till, utan så att varje dag får vara en nådegåva, som vi fått att förvalta och använda till att fler får möjlighet att möta den uppståndne och levande Frälsaren. Då är det heller inget omöjligt beslut att avstå från vad det vara må (inklusive sex), för att kunna följa i Mästaren spår. Detta är naturligtvis ett beslut som kostar på och som många gånger är svårt. Men innebär det en närmare relation med Jesus är det, trots smärtan, värt det.

Min egen berättelse
För egen del har valet att leva utan någon sexuell relation vuxit fram under flera års sökande, bedjande och funderande. I tolvårsåldern började jag ana homosexuella känslor, men inte förrän jag var sjutton år kunde jag sätta ordet homosexuell på mig själv. Under dessa och de följande åren försökte jag förstå vad detta kunde tänkas innebära för mig och mitt liv, som människa och kristen. Bibeln, som uttryck för Guds vilja för oss människor, var min viktigaste utgångspunkt i mitt sökande efter ett förhållningssätt. Så småningom växte det fram en övertygelse om att Gud har ämnat sexualiteten för äktenskapet mellan man och kvinna. Att lyfta ut sexualitet ur det sammanhanget vore att göra våld på Guds goda plan. Om målsättningen för mitt liv är att ära Gud i allt jag gör, blir en naturlig följd av detta att avstå från de uttryck för sexualiteten som inte ryms inom äktenskapets ram.

På motsvarande sätt behöver vi alla avstå från olika saker i livet, för att efter bästa förmåga leva till Guds ära. Detta innebär inte att Gud inte skulle önska det bästa också för mig, även om det inte i första hand kommer till uttryck på sexualitetens område. Helt tydligt har Gud en plan och ett uppdrag för var och en av oss och vill ösa sin nåd och välsignelse över alla som vill följa hans vilja. Därför har valet att leva i celibat aldrig varit någon orimlig börda, utan mer en praktisk konsekvens av att inte kunna ingå äktenskap.

Tacka Gud
När jag tittar i backspegeln kan jag till och med tacka Gud för allt det jag har fått vara med om tack vare min homosexualitet. Det handlar bl.a om möten och samtal med människor som jag aldrig hade fått tillfälle till om jag varit gift. Min homosexualitet kan jag därför se som en gåva, även om den inneburit att jag avstått från ett liv i tvåsamhet. Jag har visserligen gått miste om det som ingår i äktenskapet, men jag har å andra sidan tillgång till sådant som den som gifter sig går miste om! Ingen kan få allt, men jag har fått fullt tillräckligt och det tackar jag Gud för.

Bibelns samlevnadsalternativ
Äktenskapet är den enda av Bibeln sanktionerade samlevnadsformen. Äktenskapet mellan man och kvinna är den gemenskap och som alltsedan skapelsen, alltså före syndafallet, har varit den grund som samhället vilar på. Det kan vara intressant att notera att vid ett av de få tillfällen som Jesus uttalar sig om äktenskap och samlevnad, då hänvisar han till skapelsen: ”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” (Matt 19:4, 1 Mos 1:27; 5:2 )

På Jesus verkar det åtminstone som om det enda alternativ som återstår för den som inte ingår äktenskap är celibat (Matt 19:11f).

(Sedan kan man naturligtvis diskutera vad slags äktenskap som avses i Bibeln. Oavsett under vilka former detta ingås är det något som genomgående i Bibeln tillmäts ett stort värde. Det är också tydligt att Bibelns beskrivning av äktenskapet är ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna, vilket även är fallet i GT:s polygama äktenskap. En ytterligare fördjupning i detta vore naturligtvis önskvärd, men det ryms inte inom denna artikels ramar.)

Jag hör ofta att det krävs en särskild kallelse för att en människa ska kunna förväntas leva i sexuell avhållsamhet. Därmed skulle det vara orimligt att säga att enda alternativet till äktenskap är ett liv i celibat. Bibeln sätt att beskriva det är att alla är kallade till avhållsamhet. För både gifta och ogifta handlar det om avhållsamhet från sexuella relationer vid sidan av äktenskapet. Bibeln beskriver ett liv i celibat inte enbart utifrån kallelse, utan lika ofta från verklighetens omständigheter (handikapp, övergrepp, fritt val, mm.) jfr Matt 19:11f. Vi behöver inte leta länge för att inse att det är så även i vårt samhälle, där många människor lever ensamma av en lång rad andra skäl än av kallelse-skäl.

Hur mycket har inte många ensamstående människor fått betyda för andra, just för att de varit ensamma. Tänk om vi kunde uppvärdera celibatet, så att det inte i första hand uppfattas som något ömkansvärt och misslyckat, utan faktiskt som en enastående möjlighet att uttrycka Guds kärlek för dem som mest behöver det. I debatten om rätten att få uttrycka sin kärlek i en sexuell relation ifrågasätts dessa människor ytterligare, istället för att bekräftas och uppmuntras.

På ett fåtal ställen i Bibeln berörs sexuella handlingar mellan personer av samma kön och då enbart i negativa termer. Bibeln talar inte om homosexualitet som läggning över huvudtaget, utan vänder sig enbart emot det sexuella beteendet, handlandet. Dessa handlingar beskrivs ofta på samma sätt som andra sexuella relationer vid sidan av äktenskapet mellan man och kvinna, vilka konsekvent avfärdas som synd, eller otukt.

Att inlåta sig i sexuella relationer vid sidan av äktenskapet beskrivs alltså i Bibeln som en synd, alldeles oavsett om dessa innehåller kärlek, om de är ömsesidiga och att parterna upplever sig respekterade i relationen. I Bibeln verkar de kvaliteterna inte spela någon större roll för att mäta om en sexuell relation är syndig eller inte. Sexualitetens plats är inom äktenskapet, inte för att den är kopplad till kärlek, trohet och ömsesidighet, utan för att den är helig. Därför menar jag att det är omöjligt att utifrån bibliskt perspektiv hävda något slags rätt till en sexuell relation utan att ingå i ett äktenskap. Däremot står det naturligtvis var och en fritt att leva som man själv tycker. Men att försöka få Bibeln med sig i det är inte lika enkelt.

Om Bibeln är tydlig vad gäller att definiera sexuell synd är den minst lika tydlig med att det alltid finns en väg till förlåtelse och återupprättelse, genom bekännelse och omvändelse och genom Guds ständiga kärlek och omsorg för oss. Därför måste allt tal om Bibelns syn på vår sexualitet gå hand i hand med förkunnelse om nåd och förlåtelse. Att det finns ett gigantiskt behov av detta i den sexuellt förvirrade tid vi lever i ter sig för mig alldeles uppenbart.

Vilka vill kyrkan exkludera?
En kyrka som inte accepterar könsneutrala äktenskap hävdas vara exkluderande. Men gentemot oss som brottas med homosexuella känslor och som önskar leva ett liv i avhållsamhet skulle det på motsvarande sätt upplevas som ett svek om kyrkan skulle bejaka och välsigna könsneutrala äktenskap. Det skulle utan tvekan upplevas så att kyrkan inte längre värderar vårt sätt att se på människans sexualitet som något heligt, utan mer som ett medel för ömhet, kärlek och ömsesidighet i största allmänhet. Det skulle även uppfattas som ett nedvärderande av vår strävan att leva ett liv i Jesu efterföljelse, med konsekvenser även för det privata livet. Här måste kyrkan göra ett val. Vilka grupper vill man värna och vad slags livsstil är det man vill uppmuntra och stödja?

En kyrka som jämställer homosexuella parförhållanden med äktenskap har därmed också tagit ställning för andra tänkbara samlevnadsformer, så länge dessa inte anses utgöra någon fysisk fara för de inblandade människorna (eller djuren, som Torbjörn Tännsjö så påpassligt konstaterade i DN nyligen.) När helighetsperspektivet har övergivits finns inte längre några andra ramar för människans samliv.

Alltså handlar inte en nyordning med välsignelse av könsneutrala äktenskap om att fler ska vara inkluderade. Hur det än blir kommer människor känna sig svikna.

Är kyrkan beredd att värna alla medlemmar?
Svenska kyrkan vill vara en öppen kyrka där alla ska få plats och ingen skall behöva känna sig exkluderad. Detta bör inte enbart vara ord utan bör kunna omsättas i praktisk handling.

Om nu kyrkan inför en ordning för välsignelse av könsneutrala äktenskap, hur är man då beredd att ge stöd och uppmuntran åt alla dem som av övertygelse om Bibelns auktoritet väljer att avstå från sexuella relationer och leva i celibat? Vilka resurser är man beredd att satsa? (Själavård, forskning, resurser för nätverksträffar, produktion av studie- och arbetsmaterial, mm.) Är det till och med så att man skulle vara beredd att aktivt stödja en organisation som Medvandrarna, som idag arbetar konkret, just med att stödja och uppmuntra människor, som har valt en livsstil som på många sätt nedvärderas och ifrågasätts av vårt samhälle?

Att homosexuella i kyrkan ofta känner sig utanför eller osynliggjorda har vi fått lära oss under de senaste åren. Detta gäller i allra högsta grad också dem som väljer att leva i sexuell avhållsamhet. Bland dessa finns inte heller någon stark längtan efter att ”komma ut”, eftersom man inte ser en homosexuell identitet eller livsstil som särskilt eftersträvansvärd. Istället söker man sig till miljöer där man vet att det åtminstone finns stark tilltro till Guds Ord. Denna slags miljöer är inte alltid är så lätta att hitta inom Svenska kyrkan, vilket gör att andra mer bibeltrogna sammanhang, såväl romersk katolska kyrkan som flera av de mer traditionellt svenska frikyrkorna, framstår som naturliga alternativ.

Dessa människor blir ofta dessutom extra lyhörda för att det som predikas och företräds i kyrkan är ett evangelium som tar fasta på den omvälvande, livsförvandlande kraft som finns i Jesus Kristus. Därför finner man ofta dessa människor i miljöer som mycket medvetet, men kanske inte särskilt högljutt, försvarar Bibelns syn på sex.

Att människor på detta sätt upplever sig tvingade att söka sig till andra kyrkor innebär en utarmning av Svenska kyrkan och är en tragik som vi knappast kan se de fulla konsekvenserna av idag.

Samtalsprocessen i Svenska kyrkan
Hittills har beredvilligheten att uppmuntra och stödja de människor som valt att avstå från sexuella relationer varit liten. Kanske för att det även bland kyrkans ledande personer upplevs som ett alltför stort offer. Man är helt enkelt inte beredd att göra de eller motsvarande uppoffringarna för Jesu skull i sitt eget liv och därför är det lättare att avfärda ett sådant val som extremt och ohållbart på ett eller annat sätt. För många av oss som själva valt detta, upplevs det däremot sällan som något stort offer, utan snarare som en naturlig konsekvens av en längtan att mitt i all egen skröplighet leva ett liv i Jesu efterföljd.

Denna ovilja att lyssna till fler ståndpunkter än den allmänt liberala har hittills också präglat den sk samtalsprocessen inom kyrkan.

Jag har sett hur de människor Medvandrarna representerar många gånger har blivit svikna av den officiella Svenska kyrkan, när den konsekvent undviker, negligerar och förtrycker det perspektiv som Medvandrarna står för. Med typiska maktmetoder motarbetas alla som ger uttryck för liknande tankar: de blir förlöjligade, ignorerade, avfärdade som fundamentalister, avfärdade som mindre vetande, avfärdade eftersom de påstås inte vara särskilt många (!). Så även under den allmänt prisade hearingen i början av september i Uppsala. Jag som var en av de många utfrågade tycker att det var en på många sätt bra hearing, men också där fanns drag av att inte vilja ta in de erfarenheter och de åsikter som ligger till grund för mitt ställningstagande.

Samtalsdokumentet
Teologiska kommitténs i och för sig gedigna samtalsdokument ”Homosexuella i kyrkan” är ytterligare ett tecken på detta. Bara själva inledningen till dokumentet ger en hint om att det hela kommer att utgå från de homosexuella som önskar en ökad acceptans för homosexuell samlevnad. Ingenstans ges exempel på de homosexuella som valt att utifrån Bibeln leva i sexuell avhållsamhet.

Detta ger dessvärre lätt intrycket av att samtalsdokumentet skulle vara ett beställningsjobb för att ge röst åt de grupper som i stor utsträckning företräds av EKHO. Om så är fallet är det naturligtvis olyckligt för teologiska kommitténs trovärdighet.

När sedan studiehandledningen (producerad av studieförbundet Sensus) till samtalsdokumentet kom blev bilden ännu tydligare. Av alla de exempel från levande livet i studiehandledningen finns inte ett enda som beskriver en människa som valt celibatet, utifrån en konservativ bibelsyn.

För mig blir då frågan: Finns inte jag? Eller är det så att personer med min syn på människans sexualitet inte har någon plats i Svenska kyrkan?

Medvandrarna har medvetet valt en låg profil, eftersom vi inte sett som vår viktigaste uppgift att vara opinionsbildare, utan i första hand vill finnas till hands för de människor som behöver det stöd och den gemenskap Medvandrarna kan erbjuda. Medvandrarna må ha haft en låg profil, men vi har inte dragit oss undan, utan vi ställt upp i en lång rad tidningsartiklar och medverkat i olika inomkyrkliga och ekumeniska sammanhang. Och det innebär naturligtvis inte att vi inte finns!

Avslutning
Avslutningsvis vill jag poängtera att mitt främsta ärende inte är att tycka synd om alla dem, som likt jag själv, valt den väg som kyrkan i alla tider har rekommenderat, utan faktiskt peka på att det finns människor som far illa p g a att kyrkan inte vill eller vågar ta sitt ansvar. Jag vill visa på att det faktiskt finns människor som brottas med homosexuella känslor och som tror att Bibelns beskrivning av homosexuella relationer fortfarande är giltiga. Det handlar alltså inte om att försvara principer, utan människor av kött och blod, som lever och verkar i det tysta i vår kyrka. Kyrkans ansvar gentemot dessa kan knappast vara att tränga ut dem ännu längre i tystnadens mörker.

Jag skulle önska att kyrkan tydligare vågade visa på den förlåtande, upprättande, nyskapande kraft som finns i evangeliet om Jesus Kristus. Att följa honom har aldrig varit enkelt, han talar själv om den smala vägen, om att ta sitt kors osv. Men trots det som i mångas ögon verkar vara en livsförnekande och destruktiv väg, är det ju i själva verket den vandringen som leder till det nya livet i Kristus, ett liv i översvallande glädje och tacksamhet. Jag önskar att kyrkan skulle ha mod att se detta. Att införa en ordning med välsignelse av eventuella könsneutrala äktenskap vore att gå i motsatt riktning. Efterföljelsens väg är inte den lättaste, men den leder till livet.

Denna artikel är en bearbetning av det anförande Erik Johansson höll vid den offentliga hearingen kring ”Kärlek, samlevnad och äktenskap” 6-9 september 2004.