Skrivet av Samuel Hansson

Johannesburg är världens brottsligaste stad. Som turist går man inte på gatorna till fots. Man tar taxi. Annars blir man rånad. Allt jag fått höra om brottsligheten i Johannesburg gör att jag är rädd när jag landar i Johannesburg. Som backpacker kan man få uppleva mycket av andra människors tro och religion. Samuel Hansson berättar här i ett antal artiklar om hur han under en resa i sydostasien, Australien och Sydafrika för Bibelsajtens räkning spanade efter tro och religion.
Har du också en resa du vill skriva om? Hör av dig till Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den så kan vi kanske publicera din berättelse.

Jag misstänker allt och alla. Jag stoppar passet, flygbiljetter och pengarna under tröjan. Ryggsäcken har jag framåtvänd på magen, samtidigt som jag kramar den hårt. Jag tar min väska från rullbandet i ankomsthallen och går ut mot folkmassan. Plötsligt hejdar en ung mörk kille mig och frågar om jag vill ha skjuts någonstans. Jag vågar inte tacka ja så jag säger nej och fortsätter gå. Killen följer efter. Han frågar var jag kommer ifrån. Jag svarar inte. Jag känner att jag är otrevlig och misstänksam. Rädd för att bli rånad. Men så plötsligt ser jag en namnskylt på hans bröst. Han verkar jobba för ett taxibolag. Då stannar jag till och frågar om han vet något schysst hotell. Naturligtvis vet han det.

Det visar sig att taxichauffören är en riktigt bussig kille som verkligen vill hjälpa mig. Jag anar att det inte kan vara så där jättekul att alltid bli misstänkt av turister. Det måste vara jobbigt att vara en ärlig och pålitlig människa i en stad som är så kriminell som Johannesburg.

Jag sover första natten på hotellet som taxichauffören skjutsat mig till och kliver upp tidigt morgonen därpå för att hinna med bussen ut till östkusten och Durban. Durban är surfingparadiset nummer ett med den berömda stranden North Beach.

Jag hade föreställt mig att bussarna i Afrika skulle vara fullsmockade med folk, körandes utefter långa grusvägar där folk hoppar på lite här och där. Men jag blir besviken. Jag hamnar på en modern buss med automatisk aircondition och tv. Aja, det blir kanske bäst så. Det är ju trots allt sextio mil.

Hotell för backpackers
Framme i Durban taggar jag in i en taxi direkt och ber chauffören köra mig till något hotell för backpackers. Det blir Banana Backpackers. Ett ruskigt billigt ställe som har den där härliga kollektivkänslan över sig. Det känns verkligen som att komma hem till någon. Som att hyra ett rum hemma hos en stor familj. Där träffar jag folk som drivit omkring i Sydafrika i ett halvår. Gissa om de hade grymma historier att berätta! Allt från safari till fisketurer. Någon fisketur blir det inte av för mig, men däremot en tripp upp till Krugerparken för safari.

Fina stränder i all ära, men det är inte det som fascinerar mig mest. Det är människorna. Trevligare människor än sydafrikaner får man leta länge efter. Folk dansar, sjunger och jublar av lycka. Mitt på gatorna, mitt på dagen.

Sju år gammal och bor på gatan
En kväll går jag ut på en av de lokala krogarna. Joe Cool´s är ett schysst ställe nere på playan. Efter att ha skakat loss på dansgolvet någon timme taggar jag ner till en hamburgerbar. Då känner jag att någon drar i min tröja. Det är en liten pojke. Han går barfota och har trasiga knickers på sig och en färgglad polotröja. Han säger ”Please, Please” och räcker fram sina händer. Han vill ha pengar. Han kan max vara sju år gammal. Jag ger honom en slant och frågar var hans föräldrar håller hus. Då svarar han ”I don´t know, I have never met them”. Och då förklarar han att han växt upp nere på stranden. Det är hans hem. Han har klarat sig själv hela livet. Jag berättar för honom att jag kommer från Sverige. ”Do you know where Sweden is?” Det vet han inte. ”Do you know what Sweden is?” Det vet han inte heller. Då förklarar jag att Sverige är ett land långt norrut och att barn inte tillåts gå på gatan där. Där får de mat och hjälp om de är ensamma. Då säger han ”I whish I was from your country”. Han tackar så mycket för pengarna och rusar vidare. Jag mår illa. Det gör verkligen ont i hjärtat att se hemlösa småbarn. Speciellt om man sitter och tuggar i sig en nystekt hamburgare.