Skrivet av Samuel Hansson

”En för evigt fixerad figur på kroppen”, så beskrivs tatuering i de flesta lexikon. För evigt. Det låter nästan lite otäckt. Kan man ta ett beslut som varar för evigt? Som backpacker kan man få uppleva mycket av andra människors tro och religion. Samuel Hansson berättar här i ett antal artiklar om hur han under en resa i sydostasien, Australien och Sydafrika för Bibelsajtens räkning spanade efter tro och religion.
Har du också en resa du vill skriva om? Hör av dig till Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den så kan vi kanske publicera din berättelse.

Är det verkligen en sådan stor grej att tatuera sig? Ja, det är det, tycker jag. Har man en tatuering blir det en del av kroppen som sitter kvar hela livet, ända ner i graven. Den blir en del av ens personlighet. Något man måste stå för hela livet.



På Bali bestämmer jag mig. Innan resan är slut ska jag tatuera mig. Men vilket motiv ska jag välja? Jag frågar mig själv: ”vad är viktigast för mig i mitt liv?”. Mina vänner, familjen, Jesus och Björklöven. Jag tror att jag alltid kommer att ha kvar mina närmaste vänner. Men man vet ju aldrig, rätt vad det är så har man glidit ifrån varandra. Min familj kommer i och för sig alltid att finnas där för mig. Björklöven kan gå i konkurs. Och så Jesus. Jesus kommer verkligen alltid att finnas där. Hur det än går för mig i livet. Var jag än befinner mig, vilka beslut jag än fattar. Så svaret är givet. En kristen symbol får det bli.

En kristen tatuering
Kristna symboler har funnits i flera tusentals år och det finns en hel hög av dem. En fisk till exempel som användes för att i hemlighet sprida Guds namn. En Duva. Alfa och omega. Ja, listan kan göras lång. Men jag ville ha något väldigt neutralt och stilrent. Något enkelt. Mycket tidigt i den kristna kyrkan använde man bokstavsgrupper som symbol för Jesus Kristus. De härstammar från grekiska och latinska ord. IHC och IHS är de vanligaste och kommer från grekiskans IHSOUS som betyder Jesus Kristus. Det föll jag för direkt.

Äntligen är det dags! Dagen D. Jag ska bli märkt för livet! Jag är otroligt nervös och det känns nästan som om jag ska bekänna min tro inför Gud. Och nästan så är det ju. Jag har bestämt mig för att tatuera in bokstavsgruppen IHC. Jesus Kristus - resten av mitt liv.

Jag går sakta mot tatueringsstudion där tatueringssnubben står och väntar som vi tidigare hade kommit överens om. Han har förberett allt. Skrivit ut tatueringen i olika storlekar och stilar. Han är laddad. Jag är än mer laddad. Och hans chef är tokmest laddad. I snitt, under lågsäsong, har en studio i Kuta ungefär en, max två kunder i veckan. Ibland kan det vara tomt i flera dagar i sträck. Så är det något man inte ska vara orolig över så är det servicen. Den är maxad. De gör allt för en, och är man den enda kunden på en vecka så är det kanske inget annat att förvänta heller.

Det gör ont
Så är stunden inne. Jag sätter mig ner i stolen och tar av mig tröjan. Sen hör jag nålen. Jag blundar. Och skriker. Första fem minuterna är olidliga. Det gör så fruktansvärt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men sedan, ganska plötsligt, går smärtan över till lätt massage. Det blir nästan skönt. Eller, nja, inte skönt. Men uthärdligt.

Jag gör min tatuering på överarmen, det är ett av de ställen på kroppen som lämpar sig bäst. Det är oftast bra och tjock hud där och viktigast av allt: inga ben. Det tar tjugo minuter och kostar två hundra kronor. Jag blir toknöjd. Tatueringskillen blir toknöjd. Och studiochefen blir allra mest toknöjd.