Skrivet av Samuel Hansson

Att åka taxi på Bali är ruskigt billigt. Det kostar i stort sätt ingenting. Att hyra en taxi en hel dag kostar runt hundralappen. Och då kör chauffören överallt. Väntar var som helst och är jätteglad. För tjänar man hundra kronor på en dag har man gjort en bra affär som taxichaufför på Bali.
Som backpacker kan man få uppleva mycket av andra människors tro och religion. Samuel Hansson berättar här i ett antal artiklar om hur han under en resa i sydostasien, Australien och Sydafrika för Bibelsajtens räkning spanade efter tro och religion.
Har du också en resa du vill skriva om? Hör av dig till Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den så kan vi kanske publicera din berättelse.

Jag kliver upp ganska tidigt på lördagsmorgonen och stoppar första bästa taxi. Nu börjar prutningskriget. ”How much for one day?”, frågar jag. Han svarar, ”300 000 rupie (cirka 300 kronor)”. Men jag vet vad som gäller. ”I can give you 100 000”. Då skrattar han och säger att jag är tokig. Men det är jag inte, möjligtvis snål. Jag går därifrån. Taxichauffören blir panikslagen. Precis som planerat. Och han ropar efter mig: ”My friend, okey, come back!” Och till slut går han med på mitt pris. Hundra kronor. Jag är på Bali.

När jag snackat ihop mig med chauffören och förklarat vart jag vill åka höjer han priset till 150 000 rupier. Det går jag med på. Bättre med en nöjd och glad chaufför än en sur och arg. Första stoppet blir i konstnärsstaden Ubud. Där finns det mycket fina hantverk och konstverk att köpa för otroligt bra priser. Det är också staden där stora konstnärer från hela världen bosatt sig. Men det är inte konstverken som lockat mig dit, det är den typiska balinesiska atmosfären med den enorma marknadsplatsen. I Ubud känns allt äkta. Inte som i Kuta. Där är allt är överexploaterat och smutsigt och folk tycks göra allt för pengar. Här i Ubud syns inte turister till på samma sätt.



Liv på marknaden
Handgjorda skor, hattar, målningar, träskulpturer, smycken och saronger. Allt finns. Och är det något som inte finns så kan alltid någon fixa det. Det är mäktigt att vandra omkring på marknadsplatsen. Det känns som att kliva rakt in i en forntida tidsepok. Typ som att hamna mitt i marknaden i Aladdinfilmen. Folk skrattar, dansar och sjunger. Virriga höns springer omkring på gatorna och galna försäljare blir helt lyriska när de ser en turist. Men jag är inte ute efter att köpa något. Jag bara njuter. Njuter av att vara på en plats på jorden där allt är annorlunda.

Efter två timmar med ett brett leende på läpparna är det dags att fortsätta utflykten. Vid taxin står min glada taxichaufför och väntar. Han vinkar och hojtar. Som om jag inte skulle se honom. Han kommer rusande fram emot mig och följer mig den sista biten fram till bilen, till den självlysande gröna bilen. Jag lovar, det finns inte en chans i världen att missa den bilen.

Tjuvaktiga apor
Utflykten fortsätter mot Monkey forrest. En stor skogsdunge i utkanten av Ubud, som säkert är ett hundratal apors hem. Jag hinner bara gå in ungefär tio meter i skogen innan vilda och galna apor kommer springande. Jag blir rädd och ryggar tillbaka. Tänk om de anfaller mig! Det visar sig snart att aporna är ganska fredliga. Det otäcka är att de är så nyfikna. De ska ta på allt. Och jag lovar ställer du ner ryggsäcken i tre sekunder på marken är det en apa där och undersöker. Ordningsvakten uppmanar mig att hålla hårt i sakerna. För det har hänt att turister både blivit av med matsäcken och den nya kameran. Och blir man av med något är det bara att acceptera att man blivit överrumplad av en apa. Det skulle ju kännas halvtungt. Till slut får jag nog av apor och skog och går tillbaka till taxin. Den gröna självlysande taxin. Med den glada fortfarande leende taxichauffören. Och nu var det dags för utflyktens höjdpunkt. Ett besök på en hinduisk festival uppe vid öns vulkan!

Vägen slingrar sig som en pytonorm upp för den branta sluttningen. Det enda jag tänker på är, ”vad händer om vi får möte?!”. Den ruskigt smala vägen skulle aldrig klara det. Naturligtvis händer det. Vi får möte. Av en lastbil. Jättekul. Not! Vi får backa femhundra meter nerför den branta sluttningen. Jag är övertygad om att vi ska dö.

Hundratals uppklädda hinduer
Efter nästa försök kommer vi upp på kullen. Där möts jag av hundratals uppklädda hinduer. Alla går mot samma håll med offergåvor på huvudet. Mot det lokala templet. Det är fest. Jag hoppar ur taxin och hakar på. Plötsligt stannar jag upp. Tittar på mig själv och skrattar. Jag har inte tänkt på klädseln. Jag har på mig slitna avklippta jeans och en t-shirt som det står ”Osama don´t surf” på. Kanske inte helt okej. Jag smyger in på ett café och gömmer mig. Till slut tar jag mod till mig och går fram till servitrisen. ”I want to go to the tempel, how should I dress?”, frågar jag. Då säger hon att jag ser helt okej ut och springer vidare.

Kvinnorna klär på mig
Jaha, tänker jag och går ut på gatan igen och går mot templet. Men när jag ställer mig i kön till tempelporten kommer två kvinnor fram till mig och börjar klä på mig. Jag är chockad. De knyter saronger runt min höft och tygband runt mitt huvud så jag mest liknar Rambo. Kvinnorna sträcker fram sina händer och mumlar något obegripligt. Femhundra kronor vill de ha! Jo tjena, tänker jag och börjar ta av mig utstyrseln. Kvinnorna skriker åt varandra och åt mig och förklarar sedan på knakig engelska att jag kan få hyra kläderna. Det går jag med på. Att bli hindu för en dag kostar tjugo kronor.

Hinduerna skrattar åt mig
Jag tränger mig fram genom folkmassan, in genom tempelportarna och ut på tempelområdet. Där stöter jag genast på ett gäng propert uppklädda småbarn som nästan fryser till is när de får syn på mig. När jag sedan ser mig omkring märker jag att alla som går förbi skrattar. Det är kanske inte varje dag som en svensk ”hindu” är på besök. Barnen hoppar och pekar. De springer fram och tillbaka, precis som om jag är någon främmande varelse från en helt annan planet. Just då känner jag mig väldigt lustig. Jag med min hinduiska utstyrsel mitt i ett hinduiskt tempel, mitt bland befolkningen. Bara att traska vidare och hålla huvudet högt och göra det bästa av situationen. Jag går vidare genom en till mindre port och där möter jag tre äldre män som sitter på marken. Trasiga, sönderruttnade tänder, långt vitt skägg och kort rufsigt hår. Männen tittar på mig och skrattar till de med. En kvinna med sin dotter sitter på knä vid ett offeraltare och ber. Gamla tanter bär stora nätsäckar med offergåvor på huvudet. De yngre grabbarna vill vara coola och säger de få fraser de kan på engelska. Typ, ”Hello my friend” och ”How do you do my friend” Det är en stor dag, det är fest på Bali med svenskt gästspel.

När jag känner att de flesta har fått sig ett skratt beger jag mig mot bilen igen. Och visst ser jag rolig ut. Typ helt falsk eller något. Jag passar helt enkelt inte in. Men vad gör det, det är ju kul om man kan roa andra människor.

Taxichauffören ligger och sover i bilen. Jag knackar på rutan och han vaknar till. ”Were you sleeping?”, frågar jag. ”No, just take a rest!”, svarar han. Klockan börjar närma sig middag så jag bestämmer mig för att åka hemåt mot Kuta. Det tycker chauffören är en utmärkt idé. När jag kommer hem somnar jag direkt.. Att vara hindu tar på krafterna.