Skrivet av Samuel Hansson

Kuta är en hinduisk stad men det finns också en del kristna. Katolikerna i Kuta är ungefär tre tusen stycken och är alla med i den enda kyrkan som ligger i utkanten av stan. På Bali finns det ungefär 10 000 kristna och den stora katedralen finns i huvudstaden Denpasar. Som backpacker kan man få uppleva mycket av andra människors tro och religion. Samuel Hansson berättar här i ett antal artiklar om hur han under en resa i sydostasien, Australien och Sydafrika för Bibelsajtens räkning spanade efter tro och religion.
Har du också en resa du vill skriva om? Hör av dig till Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den så kan vi kanske publicera din berättelse.

Att vara kristen på Bali är inga problem. Man blir bemött med respekt som alla andra. Kristna på exempelvis Java och Jakarta har det mycket svårare. Där är det nästan en dödssynd att vara något annat än muslim. De fundamentalistiska muslimska grupperna har förföljt kristna i flera hundra år på dessa öar.

Klockan börjar dra sig mot tio snåret när jag sätter mig i taxin mot katolska kyrkan i Kuta. Vägnätet i Kuta är väldigt invecklat. Varje gata är i stort sätt enkelriktad, så en sträcka som egentligen skulle ta tre minuter tar en kvart. Och varje taxichaufför sitter och svär på balinesiska över vägverkets fettabbe. Det är bara att hålla med och verka förstående. När vi närmar oss kyrkan möts jag av en otrolig folkmassa. Helt sjukt mycket folk. Men någon kyrka syns inte till.




Jag kliver ur taxin och saxar mig mellan människor på trottoaren och igenom folkmassan på parkeringen, och där äntligen ser jag den överfulla kyrkan. Det är helt enkelt för liten kyrka och för mycket folk. Folk sitter till och med på trottoaren på andra sidan vägen. Hyfsat bra uppslutning!

Visar ritningar på nya kyrkan
När jag sett mig omkring ett tag lyckas jag till slut få stopp på en ordningsvakt av något slag. Jag presenterar mig och säger att jag kommer från svensk press. Då börjar mannen genast att svettas och ber om ursäkt för att de har en sådan dålig kyrka. Han säger ”Wait here”, och springer iväg. Tre minuter senare kommer han rusandes tillbaka, ännu svettigare, med några papper i handen. Han börjar hetsigt förklara att det här är den gamla kyrkan och att de håller på att bygga en ny. Han visar upp ritningar och förklarar hur fin den kommer att vara, precis som om att det är pinsamt att svensk press får uthärda en gammal sliten och överfull kyrka. Ordningsvakten visar mig vägen in i kyrkan och gör plats åt mig på främre raden. Men då protesterar jag och säger att jag mycket hellre står upp och fotar. Självklart går det bra. Och än en gång ber han om ursäkt. Han hade nog inte förväntat sig massmedia. I alla fall inte från Sverige.

Jag går omkring i kyrkan, på parkeringsplatsen och ute på trottoaren i en timme ungefär. Prästen snackar balinesiska (men vakten kunde nog fixa en svensk tolk åt mig om jag bad honom snällt) så jag förstår inte ett knyst. Men det är mäktigt i alla fall. Att bara gå omkring och se på alla människor är en upplevelse i en klass för sig. Jag menar, människorna på trottoaren hör ju inte ett ljud av vad prästen säger! Det känns att det är något stort. Det är påskvecka i Kuta. I den gamla överfulla kyrkan.