Skrivet av Samuel Hansson

Bara några norska stenkast från mitt hotell på Benncoolen street ligger det buddhistiska templet Hood Cho. Ett tempel som är väldigt välbesökt, kanske främst av kineser. Som turist, och västerlänning, är det svårt att veta vad som gäller. Är man välkommen? Det kanske finns något kodord man ska säga till vakten eller kostar det pengar rent av? Som backpacker kan man få uppleva mycket av andra människors tro och religion. Samuel Hansson berättar här i ett antal artiklar om hur han under en resa i sydostasien, Australien och Sydafrika för Bibelsajtens räkning spanade efter tro och religion.
Har du också en resa du vill skriva om? Hör av dig till Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den så kan vi kanske publicera din berättelse.

Singapore kan beskrivas med ett ord: elektronik. Singapore är staden som människor från hela världen besöker för att shoppa, och sanningen är den att Singapore är den billigaste staden (och landet) i hela världen när det gäller hemelektronik. Mobiltelefoner, tv-apparater, kameror med mera finns att köpa för löjligt låga priser om man jämför med västvärlden. Så självklart är det värt ett besök i de stora köpcentrumen.

Buddhistiskt tempel
Men Singapore är mer än bara hemelektronik. Bara några norska stenkast från mitt hotell på Benncoolen street ligger det buddhistiska templet Hood Cho. Ett tempel som är väldigt välbesökt, kanske främst av kineser. Som turist, och västerlänning, är det svårt att veta vad som gäller. Är man välkommen? Det kanske finns något kodord man ska säga till vakten eller kostar det pengar rent av?

Buddhister på rödad mattan
Jag går fram till den storväxta vakten som har de grymmaste brillorna i stan. ”Can I go in?”, frågar jag. ”Yes, of course! But take your shoes off first.”, svarar han. Innanför den enorma porten möts jag av ett hejdundrande liv. Ett hundratal buddhister sitter mitt i salen på en röd matta och ser ut att spela något spel. Jag förstår nada. Lite osäkert går jag fram till receptionisten, eller typ, ja eller vad hon nu är, och presenterar mig. När hon hör att jag är svensk blir hon alldeles lyrisk och börjar prata alldeles för fort! Hon ser väl tillfälle att marknadsföra templet ut i världen när en svensk journalist är på besök.



”This is how buddhist pray”
Efter tjugo minuter har jag trots hennes rappa förklaringar fortfarande ingen aning om vad som försiggår därinne. ”Please, can you show me what they are doing?” frågar jag. Då tar hon fram två halvmånar och en burk med smala träpinnar som det är små kinesiska tecken på. ”This is how buddhist pray”, säger hon och visar steg för steg. Steg ett: Kasta halvmånarna på mattan. Om de visar olika sidor får man fortsätta, men om de visar samma måste man prova igen och igen tills man lyckas. Därefter är det dags för steg två: Skaka burken med träpinnarna tills en av dem trillar ur och landar på golvet bredvid halvmånarna. Då lyssnar Gud, förklarar kvinnan för mig. Då kan man önska det man vill. Kanske att man vill ha en ny bil, säger kvinnan.

Med burken i ena handen och de röda halvmånarna i andra äntrar jag mattan med försiktiga steg. Här gäller det att smälta in på bästa möjliga sätt! Man vill ju inte bli utskrattad av hundra buddhister samtidigt! Och det går ganska bra. Ingen verkar misstänka något. Jag hinner både fråga Gud om pengar och om han kan göra mig till NHL-proffs innan jag är färdig. Men det känns helsjukt. Jag menar, hur ofta sitter man med hundra buddhister på en röd matta och tokber tillsammans!