Skrivet av Samuel Hansson

Efter fem plastmåltider och trettiosju timmars resande kliver jag äntligen av planet i Bangkok. Porten till Sydostasien. En tung och unken doft kommer som en våg mot mig när flygplansdörrarna öppnas. Trettiosju grader varmt. Från minus tio hemma i Umeå är det en otrolig omställning. Som backpacker kan man få uppleva mycket av andra människors tro och religion. Samuel Hansson berättar här i ett antal artiklar om hur han under en resa i sydostasien, Australien och Sydafrika för Bibelsajtens räkning spanade efter tro och religion.
Har du också en resa du vill skriva om? Hör av dig till Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den så kan vi kanske publicera din berättelse.

Hotellraggare och taxichaufförer gör allt de kan för att överrösta varandra. En kort och tjock taxichaufför med mustasch tar tag i min högra arm. Han försöker fösa mig mot utgången. Allt går så fort att jag inte hinner fatta vad han gör. ”Were do you want to go, my friend?” frågar han och det verkar som om han kan köra mig vart som helst.

Men innan han hinner dra iväg mig ser jag en skylt som sticker upp ur folkmassan. Det är min resebyrås logga. Så jag gör mig fri från taxichauffören grepp och plöjer mig fram mot mannen som håller i skylten. Kring honom samlas fler svenska backpackers. Mannen tar oss med till sin minibuss och kör oss sedan till hotellet. Väl inne i minibussen känns allt mycket bättre. Och snart får vi känna lugnet på hotellet.

Kaos på gatan
Bangkok är som en torktumlare. Bilar tutar. Vänstertrafik. Trafikreglerna ses mer som en riktlinje än som, ja, just regler. Mellan bilar och bussar kör mopedister slalom. Det gör de trehjulsdrivna packmopparna med räcken och tak också. I svängarna är det bara att lägga sig på tutan. För visst måste man varna andra trafikanter om att man ska svänga!? Ute i trafiken känner jag mig som ett hjälplöst barn. Gator och gränder bildar ett obegripligt spindelnät. Att ta sig över gatan tar tjugo minuter. Och det är vid övergångsställena. Men jag tar till den gamla metoden jag fick lära mig på förskolan. Fast tvärtom. Först titta höger. Sedan titta vänster. Lyssna höger. Lyssna vänster. Och titta höger en gång till. Men ändå tvekar jag. Till slut hakar jag på en infödd thailändare som vet hur det går till.

Lugnet kring munkarna
Aggressivt körande. Ja. Den enda respekt som visas i trafiken visas mot de orangeklädda munkarna som vandrar omkring på gatorna. Det är ganska ballt att se hur de smälter in i gatulivet, och på något sätt stannar det höga tempot upp ett slag när munkarna passerar. Tempelområden finns nästan i varje kvarter och de flesta välkomnar nyfikna turister.



Äntligen kväll. Fullt ös! Bangkok here I come! Det sprutar av adrenalin i min kropp. Jag ger mig ut på gatorna för att hitta en schysst restaurang. Jag går förbi ett gatustånd. Plain rice i en frigolithink. Sea food som tunn soppa hålls varmt i en stor bunke. Tio meter längre bort ser jag nästa gatustånd. Nittiosju minuter senare har jag tappat räkningen på dem. Men jag vill ju ha grillat kött, beasås och pompa precis som hemma. Till slut är jag så hungrig att jag inte ser någon utväg. Det är bara att tagga till och prova på den thailändska matkulturen. Bland minst hundra thailändare sätter jag mig vid ett bord på en gatuservering. Jag beställer kycklingcurry med ris. Efter tre tuggor har jag druckit tre flaskor vatten. Lava rinner ut från mungiporna, det känns som om tungan är nedstoppad i fritösfettet på Mcdonalds och svetten rinner från pannan och i nacken. ”More water, please.”, säger jag och pekar på den tomma vattenflaskan. Så småningom lärde jag mig att det är bättre med ris än med vatten för att lindra hettan.

Offeraltare och rökelser
Ett kvarter ner från hotellet hör jag en massa liv. Strålkastare och ballonger. Friterade gräshoppor och kackerlackor i strut. Prickskytte med pistoler och sockervadd. Jag går dit och hamnar mitt i en lokal buddhistisk festival. Just den här firas varje månad. Offeraltare med rökelser och guldfärgade Buddhastatyer finns överallt, tillsammans med donationsbössor. Genom festivalen samlar man in pengar till tempelverksamheten.

Jag går omkring bland festivalens stånd och offeraltare. Inne på en bakgård ser jag ett tjugotal munkar som sitter på röda mattor med benen i kors och ber. Ser det ut som. Vid ingången står en kvinna som verkar chefa över stället. Hon kan knappt någon engelska men jag fattar ändå att hon vill att jag ska komma in. Till vänster om ingången ser jag skor uppradade, så jag förstår att jag måste ta av mig skorna. Det är säkert för att det är helig mark eller något, tänker jag och går in barfota.

En härlig doft av rökelse sveper över mig och de orangeklädda munkarna sitter blickstilla. För att vara ärlig så känns det lite skumt. Som västerlänning är jag inte så van med sådana här bakgårdar. En ful misstanke far genom mitt huvud och jag tänker att de kanske vill lura av mig pengar? Är jag verkligen välkommen här? tänker jag. Men kvinnan är vänlig och glad och visar mig runt och försöker guida mig så gott hon kan med sin halvknakiga engelska. Hon berättar om verksamheten och syftet med festivalen. Jag frågar henne om det finns någon möjlighet att få prata med någon av bröderna, men blir nekad. ”No brother speak amerikano”.

Välsignad av munken
Men jag erbjuds att bli välsignad av en av dem. Hon leder mig fram till en av munkarna och jag faller ner på knä framför honom. Kvinnan tar mina händer och för ihop mina handflator. Jag blundar, jag vet faktiskt inte riktigt varför, och väntar på att något ska hända. Då skvätter han vatten på mig och jag tittar upp. I handen håller munken ett knippe med halmstrån som han har doppat i en stor lerkruka med vatten. Han skvätter en gång till samtidigt som han läser någon text på thai. Allt går väldigt snabbt. Av munken får jag en amulett i handen och han knyter ett vitt snöre runt handleden. Lite snopen går jag därifrån. Är jag buddhist nu? Alla munkar skrattar. Ja, ja, I´m from Sweden, hello. Jag känner mig lite dum. Men jag är ju välsignad.